Under november och december blåste media nytt syre på den 20 år gamla kritiken att storbankernas fonder är för dyra. Jag försökte hjälpa till att nyansera med tre artiklar (Lenke til svenske Morningstars "Robur har forvaltet forsiktig", "5 sorter aktiv forvaltning" og "Du får igjen avgiftene via bankaksjer").
Att jag försöker agera brandkår beror på att den eldiga kritiken i media inte stämmer med verkligheten jag upplevt bland vanliga svenskar. De allra flesta är glada och tacksamma för att deras fondsparande har vuxit rejält. De fokuserar på att de nästan omärkligt med små insättningar och stigande aktiekurser har byggt ett rejält sparkapital.
Vi har alla fått hjälp av banker och försäkringsbolag att börja fondspara. Samtidigt när vi tittar på omvärlden, direkt eller via media, så lockar mängder av budskap i reklam och skyltfönster plus dolt bland kändisar att vi istället ska konsumera mer. Visst finns även reklam för att spara, men argumentet där är också ofta konsumtion – men konsumtion i framtiden.
Fast sparkapital har även ett permanent värde. Att bygga och behålla en buffert för ökad trygghet och frihet, det är en viktig tjänst bankkontoren tålmodigt har levererat. Och bankkontor kostar såklart pengar, som kunderna måste betala om bankkontoren ska finnas kvar. Men kritiken i media är ofta stenhård och utan nyanser.
Både lurade och olönsamma?
Ett exempel är journalisten Joel Dahlbergs bok ”Bankbluffen” som kom 2009 och är basen för Svenska Dagbladets kritik mot Swedbank de senaste två månaderna. När jag skrev min recension 2009 påpekade jag det orimliga i hans påstående att 5 miljoner fondsparare alla är lurade – för i boken står också att 80 procent av bankernas kunder (småspararna) är olönsamma. Varför skulle bankernas chefer lura 4 miljoner kunder att vara olönsamma? (”Värt att fundera mer kring Bankbluffen”).
Joel Dahlberg verkar främst ha missat att jämfört med andra länder så har svenska småsparare hyfsat bra och billiga banktjänster. Fast vi är överens om att den rikaste 1 procenten av kunderna betalar väldigt höga avgifter.
Kruxet är att små konton kostar lika mycket att administrera. De flesta fondsparare i Sverige sparar både via den statliga premiepensionen, via tjänstepensionen och privat. De som bytt jobb och bank några gånger har flera pensionsförsäkringar och fondkonton hos olika banker och försäkringsbolag, vilket förstås kostar mer att administrera.
45.000 dyr frisör
Men fondavgifter tas ut i procent av förvaltat kapital. Det betyder att småsparare får samma tjänst som de rika, men betalar bara en bråkdel. En småsparare som börjar sätta in 500 kronor per månad i en fond har efter fem år satt in 30.000 kronor och om årsavgiften är 1,5 procent blir bankens intäkt från insatt kapital 450 kronor det året. Den förmögne som har tre miljoner placerat i samma fond betalar 45.000 kronor i årsavgift, men får exakta samma placeringar och exakt samma avkastning.
Både små och stora fondsparare har samma rätt att besöka eller ringa till banken och ställa frågor. Båda kan byta fonder gratis och båda får årsbesked och årsrapporter. 450 kronor är inte mer än priset hos en normal frisör, men visst vore det dyrt att betala hundra gånger så mycket för hårklippningen.
Alltså är det främst de förmögna kunderna som har anledning att klaga på höga fondavgifter. Men nog tycker de flesta att de rika har råd, så media borde kanske hellre fokusera på att bankernas rådgivare ofta har för brett ansvarsområde och därmed dålig detaljkunskap (se ”Inte lätt att vara rådgivare”).
Liknar kyrkan
Jag har genom åren varit kund i alla storbanker, bytt när jag blivit missnöjd. Numera använder hela familjen SEB för banktransaktioner, främst för att vi har gillat deras inloggning. Både bolån, sparkonto och fondsparande har vi på annat håll.
Men jag tycker att det är värt att fortsätta betala lite extra för att kunna gå in på bankkontor ibland och få personlig service. I praktiken blir det bara någon gång om året, men jag vill ändå att bankkontoren ska finnas kvar.
Detta liknar hur jag ser på Svenska Kyrkan. Jag vet att många bekanta har gått ur för att få lägre kommunalskatt. Och de senaste åren har jag sällan känt något direkt behov av kyrkans tjänster. Jag har läst om missförhållanden, men jag upplever ändå att Svenska Kyrkan är en positiv kraft i samhället, som jag vill vara med och betala för. Om jag fick ekonomiska problem skulle jag kanske tänka annorlunda, men så länge jag har råd är jag kvar som medlem.
Ungefär på samma sätt ser jag på storbankerna. Det finns missförhållanden precis som i andra branscher, främst att nya kunder får bra erbjudanden medan trogna kunder missgynnas. Det är oschysst när de som byter bank ofta får bäst villkor. Men storbankerna är ändå mer pålitliga och långsiktiga än mindre konkurrenter som skapar snabba vinster genom orimliga villkor (SMS-lån, aktieobligationer, PPM-rådgivare).
Framför allt har storbankerna under 30 år enträget marknadsfört månadssparande i fonder och därmed gjort att många fler har fått en buffert och vissa fått råd att förverkliga sina drömmar. De seriösa bland de mindre konkurrenterna vänder sig däremot ofta enbart till rika. Storbankerna är småspararnas vänner.
